Helgen har varit helt okej men i söndags gick det ner sig igen tankarna paniken.
Träffade syrran jag var liksom inte helt förberedd på att det faktiskt gått en tid sedan vi sist sågs trodde tiden hade stått stilla? Det gjorde ont jag ville också jag hoppas att jag en dag ska vara glad för andras skull för man mår inte riktigt bra att känna såhär iheller tycker så synd att det skulle bli så här jag skulle ju vara den som var överlycklig och gav råd och tips. Skit är det....

Nu är man på väg till jobbet det är som det är idag inte bra men inte helt nere längtar till fredag så jag kan kräka ut mig hos kuratorn. Tiden är samtidigt som Det årliga cellprovet men känner inte för att gå och undersöka mig