Nu vällde det över igen nu kunde jag inte undvika det längre.
Nu känner jag bara en stor sorg och blir förbannad för varför vi? Jävla skit jag skulle ju sitta idag och känna sparkar medans jag och Anders satt och myste på en fredag istället är det tomt i magen mentalt är jag ju fortfarande i 6 månaden snuvad på mållinjen. Jag hoppas det är som han på begravningen sa att detta kommer ta mig och Anders närmare. Har man klarat av detta hemska så klarar man väl allt? Blir så sorgsen får fokusera på något annat som att börja på lchf igen kanske. Jag har också lite svårt för att visa att jag fortfarande vill gråta över mitt barn för folk vill ju att man ska gå vidare och ser de som det blir ju bättre du kan inte gråta hela tiden.
Då blir det lätt att man gör det i smyg istället :/