Jag överlevde begravningen, ja men man gör väl det för att man måste, var där redan 10 min innan och alla hann komma. Såg han som skulle hålla i det, och var så skakig nu skulle jag få se villiot en sista gång men var rätt lugn ändå, längtade efter mötet , men han ville ju bara ha musiken till begravningen men suck! Ja men så kom han igen efter några minuter, när han öppnade slängde jag upp jackan fort på hyllan och skulle gå med lugna steg fram till kistan men råkade komma på mig själv att jag gick fort fram, och där låg han min ängel, han var det vackraste jag sett så liten fortfarande så fin och helt stelfrusen hmm nå ja sen kom det, tårarna bara forsade ut och mamma fick nästan hålla mig upprätt för att jag inte skulle falla ihop, det gjorde så ont och vek mig dubbelt, kändes då som en kniv i livmodern ( berättar strax varför) alla människor vågade gå fram och titta på honom det kändes skönt då många annars är rädda för att se döda människor.
Jag genomled hela begravningen men den var fin och han som pratade sa så personliga och bra saker, han sa att han hoppades att villiot skulle ge oss ett tecken på att han finns hos oss.

Efter och detta var ju inte planerat men vi åkte hem till oss och drack kaffe nu kommer vi tillbaka till detta med livmodern, i flera dagar har jag haft ont i min livmoder och varit lite rädd för att jag hade fått en infektion och även blött väldigt mycket rött av avslaget och hade bestämt att på fredag skulle jag ringa förlossningen för en bedömning, kommer då hem och går på toa för att byta binda och den var helt ren inte en droppe blod :/ inte hade jag ont i livmodern mer i heller. Pratade med mamma om detta och hon tror och jag med att villiot tog det onda smärtan ifrån mig som en gåva ifrån honom en fin sak. Annars är det jävligt konstigt alltihop.

Tack alla som kom på begravningen låt oss aldrig glömma att villiot finns i våra hjärtan nu och för evigt. En dag ska vi ses igen och då ska jag krama om dig så mycket<3