Jag var så förväntansfull imorse för att idag skulle jag träffa plutten, både glad, ledsen och rädd var jag glad för jag saknat att se han ledsen för att jag aldrig fick höra hans röst och rädd för om han hade förändrats för mycket. Men det hade han inte :D när begravningsentreprenören öppnade sjukhuskapellet (det ligger brevid bårhuset) så såg jag han, i den minsta kistan jag nånsin sett, 40 cm :S som en docka såg jag han ligga där, det såg ut som om han sov... lilla gubben... det jag inte gillar är munnen som tyvärr är öppen och tungan har väl svullnat eller om tungan är på väg ut... men det spelar ingen roll han är så fin den vackraste ängeln är han nu.... Han hade fått på sig nån vit klädsel också en body antagligen, hur kunde de hitta en sån liten det måste vara dockkläder ! fast villiot är ju mindre än en docka.. runt sig hade han filten den fina blåa filten med bilen på... En sån perfekt näsa har han och han fick många pussar av mig.... Det måste ju höras konstigt hur jag reagerar på en död människa ett lik i era ögon, men han är min son ni hade reagerat och gjort samma sak och jag hoppas och ber (inte till gud för han finns inte) att ni aldrig får uppleva det i heller... Villiot fick sin del av brythjärtat så nu bär han en del och jag en :D för evigt bundna... Något som är minst viktigt men som många i min släkt vet jag tänker på är hur ska jag gå klädd på begravningen? alltså vi bryr oss inte därför är det valfritt, svart,vit,grått,beige,jeans ja alltså gör som ni känner.... Mamma kom förbi efter jobbet och hon sa att det sög till i magen på henne klockan 11 i förmiddags (tänkte då var vi ju och träffa villiot var det därför) sen kom jag på just det prick 11 eller 10,57 var det nog ringde jag min mamma för en vecka sedan o skrek kan du komma hit bebisen lever inte... (hon var där nog på 2 min) då blev jag både sorgsen och glad på samma gång, glad för att jag var vid villiot exakt den tiden idag och sorgsen för att jag glömde lite bort det.....